Verkkommentarer av Daniel Möllås

Båstad kammarmusikfestival 2026

Sedan flera tusen år tillbaka har vattenvägar varit den snabbaste och effektivaste förbindelsen mellan människor, länder och kulturer. Vid såväl kust som flod har samhällen växt fram och kulturer formats av såväl mytologisk som vetenskaplig relation till vattnet. Med sjövägarnas starka närvaro i människans historia är det inte underligt att konstnärer, författare, tonsättare och musiker genom århundradena har funnit inspiration i denna naturnära förbindelse! I årets festival följer vi några av dessa sjövägar genom musikhistorien, från Europas floder och hamnstäder till Atlantens kustlandskap och de stora hav som inspirerat tonsättare i flera sekler.

21 juni kastar vi loss till triumferande fanfartoner av årets festivaltonsättare Sally Beamish. Som en av vår tids främsta tonsättare har hon skapat en omfattande produktion av orkesterverk, opera, vokalmusik och såklart en hel del kammarmusik som vi kommer få höra mycket av under veckan. 1990 flyttade Beamish till Skottland och utvecklade där en distinkt stil där folkliga traditioner möter ett samtida kammarmusikaliskt uttryck, vilket vi även kan höra i hennes The Flittin’ (vars skotska titel i sitt nära släktskap till våra egna nordiska språk betyder just ”att flytta”), komponerad 2018 i samband med sitt farväl till Skottland och återkomsten till England.

Här möter vi två andra engelska tonsättare, dels Thomas Adès i hans lekfulla Catch (tafatt) där stämmorna jagar och följer varandra i rappa rollväxlingar, dels Benjamin Britten med hans Gemini Variations för att i år uppmärksamma att det var 50 år sedan han gick bort. Detta verk bygger på ett tema av Zoltán Kodály i tolv variationer och en avslutande fuga, skrivna till två exceptionellt mångsidiga tvillingbröder som han mötte under en resa till Budapest 1964.

Öppningskonserten bjuder även på några av Gabriel Faurés mest betydelsefulla verk i övergångsperioden från romantik till modernism. ”Barcarollen” har sitt ursprung i de venetianska godonljärsångerna och kännetecknas traditionellt av den återhållna 6/8-rytmen som gungar fram över vattnet. Av de tretton barcaroller som Fauré skrev mellan 1880 och 1921 tillkom den dramatiska nr. 5 i fiss-moll 1894 efter ett femårigt uppehåll från pianokomponerandet, medan såväl Nocturne nr. 11 (1913) och Barcarolle nr. 12 (1915) skrevs närmre slutet av hans liv i en mera stillsam, reflekterande och om än färgrik men enklare karaktär än inledningen. Den inledande resan tar oss även till den amerikanska kontinenten vid sekelskiftet 1900 där Amy Beach slog igenom på den internationella senromantiska scenen. Bland de främsta kammarmusikverken räknas just hennes Pianokvintett i fiss-moll och den första satsen kännetecknas särskilt av det täta samspelet mellan alla stämmor: från den långsamma introduktionen in i en desto kraftfullare och energisk huvuddel.

Kopplingen till USA fortsätter i festivalens andra konsert “De unga sjöfararna” där Beamishs Opus California bjuder på en serie musikaliska reflektioner över miljöer och stämningar, inspirerade av amerikansk folkmusik, jazz och samtida konstmusik i mötet med fragment från Beethovens fjärde kvartett i c-moll. Hennes första sats skildrar den livfulla atmosfären längs Santa Cruz strandpromenad, den andra är ett desto mera återhållsamt porträtt av Golden Gatebron i tidig morgondimma, tredje satsen Dreams before Lullabies är en försiktig vaggvisa och avslutningen Natural Bridges är tillika namnet på en populär strand med spektakulära klippformationer. Väl tillbaka på den europeiska kontinenten hör vi även Robert Schumanns Adagio und Allegro från 1849, ett av hans mest produktiva år. Verket öppnas här med en varm och sånglik innerlighet, följt av en eldig och passionerad andra sats.

Bland Joseph Haydns höjdpunkter i kammarmusikproduktionen från 1796-97 då även hans namn blivit vida känt i Europa, står den femte ut särskilt med sin variationsstruktur, lätthet, humor och raffinerade kontrapunkt, om än i denna första sats avvikande från den wienklassicistiska sonatformen.

Vi hör även Faurés Élégie från 1880 som kommit att bli ett av cellorepertoarens mest älskade verk, vars sorgsna melodi som ramar in det intensiva mittenutbrottet var tänkt att utgöra den långsamma satsen i en cellosonat som aldrig fullbordades.

Mer musik för cello blir det senare under dagen i “Stjärnor som möts” där Dani Howards Solostycke för cello inleder med en stadigt accelererande energi i pulserade 16-delar och gradvisa förändringar från det monotona in i instrumentets fulla register.

Dramatiken fortsätter in i Sergej Rachmaninovs Études-Tableaux från 1916-17 och i synnerhet den första etyden där virvlande arpeggion, rastlös rytmik och mörka harmonier målar upp bilder ofta förknippade med havet (något Rachmaninov egentligen inte offentliggjorde då han ville låta lyssnaren själv skapa sina egna föreställningar). Andra etyden kontrasterar med en mera stillsam och gåtfull klangvärld som även den associerar till en bild av hav och svävande måsar, följt av den åttonde etyden där han bland annat citerar Scriabins pianosonat nr. 5. Här låter sig den lyriska melankolin lysa igenom som ett sista farväl, då detta blev ett av de sista verk han komponerade innan han lämnade Ryssland efter revolutionen.

I denna konsert får vi även höra Johannes Brahms Sonat för cello och piano nr. 1 från 1862-65, med referenser som vittnar om hans djupa fascination för J. S. Bachs fugateknik och färgrika samspel mellan de två instrumenten, hellre än de uppdelade rollerna mellan solist och ackompanjatör.

Dagen avslutas med en ny upptäcksfärd där vi får höra Frédéric Chopins barcarolle i Fiss-dur som sannolikt utgjorde en inspirationskälla för Fauré. Chopins verk skrevs 1845-46, bara några år före hans död 1849 och i musiken finns ett djupt personligt avtryck som speglar hans sena stil. Här finns den ständigt flytande rörelsen i den venetianska gondoljärstraditionen och med melodier som tagna ur italienska operans bel canto-stil.

Mer av detta blir det i Franz Liszts arrangemang från 1882 med höjdpunkterna ur Giuseppe Verdis Simon Boccanegra, ursprungligen skriven 1857 men revideran 1881. Denna opera utspelas i 1300-talets Genua där sjökaptenen Simon föreslås bli stadens nya doge och ta över som det högsta ämbetet efter att ha rensat den afrikanska kusten från sjörövare.

Från detta medeltida tema rör vi oss fram till 1500-talets Skottland där Beamishs personliga upptäckt av den färgstarke alkemisten John Damian i Jakob IV:s hov inspirerade henne att skriva fyra variationer på den franska folkmelodin ”L’Homme Armé”: Cantus, Aqua Vitae, Pavana och Avis Hominis, sistnämnd översatt till ”fågelmannen”, som en referens till Damians misslyckade försök att med egenkonstruerade vingar flyga från Stirlings slottsmur ända till Frankrike. Vi får även upptäcka det nyskrivna verket Litany av Beamish som vid denna konsert uruppförs av Messiaen Quartet Copenhagen. Verket består av åtta korta satser, skrivna som en samtida pendang till Messiaens ”Kvartett vid tidens ände” från 1940-41. Detta kraftfulla verk inspirerade Beamish att utforska samma ensemble på nytt utifrån såväl sina egna pacifistiska övertygelser, som från det samtida framtidsperspektiv vi lever i idag, 85 år efter Messiaens ikoniska verk. Från detta uruppförande vägleder Tobias Lund oss i en introduktion till kvällens sista stycke, där vi backar nästan exakt 100 år tillbaka till Béla Bartóks fjärde stråkkvartett. Detta femsatsiga verk räknas som ett av hans mest banbrytande, inte minst med de nyupptäckta stråktekniker som banade väg för en radikal utveckling inom den tidiga 1900-talsmodernismen, i mötet med östeuropeisk folkmusik.

Tisdagen inleds med en konversation mellan Sally Beamish och Kristoffer Hyldig på Kafé Bokhandlaregården, följt av Operajourens familjeföreställning “När det brinner i själen” där vi bjuder in till en färgstark och kreativ värld med operans kraft i centrum, aktivt deltagande i såväl sång som dans och handling för att leka med lösningar på vardagliga problem.

Senare samma dag bjuds vi in till ett nytt möte mellan två olika ensembler. Först ut är Messiaen Quartet Copenhagen som framför Paul Hindemiths Kvartett för klarinett, violin, cello och piano från 1938, ett verk som delvis tillkom under en atlantresa i en turbulent tid i Europa där den nazityska regimen hade fördömt hans musik som ”urartad”. Han förknippades med nysaklighetsrörelsen som prioriterade klarhet och struktur över senromantiska ideal, vilket han särskilt strävade efter att skapa i detta tresatsiga verk med en storformssymmetri. Verkets emotionella och vemodiga kärna centreras i mittensatsen, föranlett av en motivisk utveckling och avslutande kulmination i en dansant final med såväl modern rytmisk energi som traditionell 1600-talskontrapunkt. Detta fortsätter även i konsertens andra del med Ensemble Odd Size som i mötet mellan neobarock och elektroniska ljudlandskap tolkar sånger av renässanstonsättaren John Dowland, genom improvisation och sammanfogade med nya låtar av Per Buhre till samma texter.

Tisdagen avslutas återigen ut på nya sjövägar där det är själva havet som är vår destination med en diger repertoar. Först ut hör vi en reduktion av Claude Debussys ikoniska förspel till En fauns eftermiddag där Stéphane Mallarmés skildring av den mytologiska varelsens fantasier, minnen och begär vävs samman i hans slumrande drömmar på en siciliansk strand. Ur Debussys första samling  med preludier för piano hör vi senare den virtuosa sjunde Ce qu’a vu le vent d’Ouest (Vad västanvinden såg), vars titel inspirerades av Hans Christian Andersens äventyrssaga Paradisets trädgård. Vad vore dessutom en konsert om sjövägar utan Debussys havsdrama La Mer, här i Sally Beamishs arrangemang av första satsen Från gryning till middag. Med inspiration från Maurice Ravel för att omvandla den stora orkestreringen till en pianotrio, har Beamish i denna version behövt återuppfinna kompositionen med trion i åtanke för att kunna skapa nya ljus, skuggor och färger i linje med de nya texturer som ensemblen medför.

Ravels egna En båt på oceanen började som ett pianoverk i sviten Miroirs från 1905, men orkestrerades senare utifrån hans djupa fascination för klangfärger över de böljande figurationerna ute på öppet vatten.

Konserten bjuder även på ett originalverk av Beamish som växte fram ur en kompositionsuppgift hon gav till sina studenter i en kurs, vilket gick ut på att tempo, karaktär och titeln Evening Lament lottades fram som ett förhållningssätt till komponerandet. Den nattliga karaktären fortsätter i Lili Boulangers stillsamma Nocturne från 1911, fylld av hennes melodiska elegans och personlighet i impressionistiska stildrag.

Aftonen bjuder även på Ralph Vaughan Williams sångcykel Songs of Travel från 1904, där vi följer Robert Louis Stevensons vandrande resenär genom olika stadier i livet präglat av frihet, ensamhet och natursköna idyller, färgade av den engelska folktraditionen och sökandet efter den inre resan längs med vägen. En liknande resa hörs även i Gustav Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen (1885) där den unge vandraren drabbats av olycklig kärlek och flyr ut i en gripande värld av symbolik bland blommor och fåglar i vidsträckta landskap. Tragedin som reskamrat speglas likaså i Jean Sibelius dramatiska tolkning av Gustaf Frödings Säv, säv, susa, vilket kommit att bli en av hans mest kända romanser.

På onsdag fortsätter vi först med en föreläsning av Tobias Lund om musikens spridning, prägling och skildring om vatten. Mer samtal blir det därpå i “Sätt att se - en guide till Capri och till livet” där Francisca Skoogh diskuterar med lektor i modevetenskap och Expressenskribent Philip Warkander om ”ön” som konstnärlig tillflykt och inspiration. Med utgångspunkt i Frédéric Chopins Preludier op. 28 som skrevs på Mallorca 1838 och Warkander och Falmers bok om Capri, så utforskas psykologiska och filosofiska perspektiv på estetik och det konstnärliga behovet av öar.

I festivalens näst sista konsert reser vi segel med några av musikhistoriens giganter in i det stora sjöslaget. Utöver att vi åter får höra Sally Beamishs senaste verk Litany så bjuds vi även på hennes stråkoktett Partita, vars tre satser citerar såväl Bachs D-mollsonat för soloviolin i prologen, Händels Messias i en mittenfuga och i den avslutande Chaconnen finns ett väl förklätt Mendelssohn-tema från hans egna välkända oktett som i sig inspirerade henne att göra sitt eget kammarverk. Trots att Ralph Vaughan Williams idag räknas som en av de stora brittiska tonsättarna så dröjde det nästan till att han fyllt 40 innan han fick sitt stora genombrott, efter att ha studerat för Ravel.  Pianokvintetten i c-moll skrevs 1903-05 och på uppmaning av den gode vännen Gustav Holst reviderade han verket i flera omgångar, samtidigt som den bevarar det arv av tidig passion, modalitet och färgrika harmonik som kom att utgöra hans karaktär efter det stora erkännandet. Camille Saint-Saëns Fagottsonat skrevs däremot sent i dennes liv, kort innan hans bortgång 1921. Trots det förenas här en klassisk klarhet och ungdomlig fransk charm med humor och elegant virtuositet för ett instrument som Saint-Saëns ansåg förtjänade en betydligt mer framträdande solistroll.

Kvällen avslutas med en sista resa upp längs med Themsens bräddar till 1650-talets London där Bjarte Eike och Barokksolitene leder oss genom en energifylld och känslostark mixtur av improvisation, drama, folk- och konstmusik i The Alehouse Sessions.

Det blir en gripande och festlig final inför den sista torsdagsetappen, när vi sätter segel tillbaka in i Laholmsbukten för att i årets mästarklasskonsert med nya kompositioner från Musikhögskolan i Malmö avsluta en vecka fylld av musikaliska upptäcktsfärder över tid, rum och vatten.